Gärdsmyg - Troglodytes troglodytes
Yes, yes, yes! Är så glad i dag :) Varför då? Jo för jag har träffat och haft närkontakt med en liten gärdsmyg :)
I förmiddags när jag stod och gjorde några yogaövningar så hörde jag hur det smällde till i en fönsterruta.
Jag förstod att det var en fågel som krockat och gick för att se om jag kunde hitta den och hjälpa den.
Och jag hittade den direkt :) Blev sen överlycklig när jag såg att det var en gärdsmyg, samtidigt som jag förstås blev orolig. Den såg rikigt dålig ut vid första anblicken. Men jag gick ut och tog upp den.
Titta vad fin den är :)
Så liten och så söt låg den i min hand och darrade lite smått. Men den verkade ändå ...
... tycka att det var varmt och skönt.
Jag hörde talas om gärdsmygen för första gången i våras då en kompis hade hittat ett ovanligt fågelbo. Det var byggt i en liten gran och helt runt som en boll. Bomaterialet bestod av mossa och gräs med ett litet runt hål som ingång. Vilken fågel bygger ett sådant bo???
Senare fick vi veta att det troligen var gärdmygen som hade gjort det.
Hur ser gärdsmygen ut då? Undrade jag i våras? Och fick då till svar att det är en liten brun fågel som har stjärten rakt opp. Den har jag aldrig sett, blev mitt svar då. Men nu har vi träffats och det stämmer ju bra, stjärten står rakt upp :)
Halledudane mej så söt den är :)
Läser på P2-fågeln och Wikipedia att gärdsmygen är den näst minsta fågeln i Sverige, (minst är kungsfågeln). Den är en liten tätting som tillhör familjen Gärdsmygar. Det latinska namnet Troglodytes troglodytes betyder ”den som smyger ut och in i håligheter” och det stämmer visst väldigt bra på den här fågeln.
Gärdsmygen är polygam står det på nätet och hanen bygger flera bon som honan sedan får välja mellan. Byggkonsten är anmärkningsvärd. Hanen flätar ett rätt stort runt klot av mossa, löv, gräs och kvistar och gör sedan ett litet runt ingångshål på sidan. Det bo som honan väljer blir inrett med mjuka fjädrar, ull och hår. Honan lägger sedan 6-7 ägg som hon ruvar ensam.
Hanen kan ha upp till tre honor som ruvar samtidigt men också honan kan ha flera hanar fast hon häckar i en hanes revir. Ofta får honan ytterligare en kull och för att det inte ska bli för trångt i botet så flyttar då hanen och de äldre ungarna till ett av de oinredda bona som honan tidigare valt bort. Så praktiskt :)
Huvudfödan på sommaren består av spindlar och insekter och till vintern blir det frön av olika slag. Tror däremot inte att de kommer till fågelmatningen som vi människor har. Jo, nu hittade jag på Expressens hemsida att man kan mata dem med leverpastej blandat med havregryn. Ska hackas i små bitar och läggas ut under trappor eller i buskar :)
Men nu börjar min gärdsmyg att bli lite piggare och strax kommer den att flyga iväg.
Och vips var den borta. Det ni ser i min hand är det jag fick som tack för hjälpen. "Very nice fågelbajs" som vi sa när jag var liten, ha ha ha :)
Den flög inte så långt, så jag såg ungefär var den landade. Jag smög dit för att se om den var kvar... och där bakom björken är det visst något :)
Så liten och fin med stjärten rakt upp sitter gärdsmygen på vår gärdesgård och myser i solen, vilken underbar liten pluttfågel ♥ Love you ♥
Foton. Christer och jag.
Skäggmes (Panurus biarmicus) i Hjälstaviken
I helgen var vi på en liten utflykt till Hjälstaviken. Det är så fint där och jag tänkte att vi kanske kunde få se lite flyttfåglar ...
... och det fick vi. Hörde dem gjorde vi också, det var ett väldigt tjattrande :)
På väg till gömslet ...
... fick vi lov att stanna upp då det stod folk på spången och tittade på något.
Jag frågade vad de tittade på, för jag såg ingenting. Då fick jag låna en kikare och
genom den såg jag två små vackra fåglar som jag inte kunde namnet på. Men strax fick jag veta att det var Skäggmesar som vi såg strosa runt på spången, en hona och en hane. Sååå fina :)
Det verkade som att de hittade mat där de gick och pickade på spången. När alla hade tittat klart så smög vi oss framåt.
Och titta här vilken fin fågel jag lyckades zooma in. Det här är hanen. Arten kallas visst skäggmes på grund av de svarta mustascherna/polisongerna som hanen har på båda sidor om näbben.
Honan har inga mustascher/polisonger, men hon har kanske rakat sig :)
Den här arten har invandrat till Sverige och första gången man lade märke till den var i början av 60-talet i Skåne läser jag på nätet.
Man diskuterar visst fortfarande vilken familj den ska tillhöra.
Jag har aldrig hört talas om den här fågeln förut. Och det var en riktig överaskning att vi fick se den. Så vacker ♥
Den är ungefär 16 cm lång är den och lever bland vassen vid sjöar.
Den äter insekter på sommaren och på vintern lever den av vassfrön.
De lever i par eller familjevis och hanen och honan bryr sig mycket om varann ♥.
Det latinska namnet Panurus biarmicus ...
... kan översättas till ”långstjärtad, skäggig dvärg” läser jag på P2-fågeln. På engelska heter den Beardet tit.
Läser också att den är mycket känslig för kyla. Men ändå är den här hos oss i kalla Sverige :) Kul tycker jag.
I vanliga fall är de visst väldigt skygga och gömmer sig i vassen så det här var ju riktigt kul. Pratade med en del fågelskådare som stod med sina jättestora objektiv riktade in i vassen. De flesta stod och väntade på just skäggmesen för att få en bra bild. De hade hört att det var rikigt många skäggmesar här i år.
Har längtat hit ända sedan i somras men inte kommit till skott. Tur att vi åkte i dag så jag fick se de här vackra fåglarna ♥
På fjälltur i Funäsdalen
På väg till Funäsdalen stannade vi vid den här sjön för en liten paus med fika.
Å här är vi snart framme. Vi åkte på en liten grusväg och vad fick vi se då, jo det här :)
Ett helt gäng med renar stod plötsligt framför oss på vägen och vi stannade till, för jag måste ju få fota :)
Och några bilder blev det trots att det började mörkna omkring oss. Sååå kul :)
Nu är det morgon och vi har sovit gott i en liten fin stuga. I naturen utanför fanns det fina röda lingontuvor och ...
... vacker mossa.
Vi kunde också se fjällen, härligt :)
Här är vi på väg till det lilla samhället ...
... i Funäsdalen.
Så vackert överallt. Den här linbanan funderade vi på att prova men vi hann inte så det får bli en annan gång.
Nu har vi tagit bilarna upp på lite högre höjder. Här vid de fina husen började vår tur på fjället. Gruvturen ca 8 km lång.
Den här röda och vackra marktäckaren, har jag nu lärt mig, heter ripbär och de såg vi nästan överallt.
Vi såg också mycket rester från tiden då man bröt malm här uppe. Den här stenen tror jag bestod av järnmalm och koppar.
Å nu händer det något :) Vad roligt äntligen ett gäng med renar :)
Se vilka stora vackra horn de här har.
Men de var skygga ...
... man fick inte komma för nära. De renar som vi träffade när vi satt i bilen var inte lika rädda, troligen för att vi som sagt satt i bilen :)
Renspår
Mera av de vackra ripbären.
Den här stenen tycker jag är så vacker. Tänkte ta med den men den var för stor :)
Äntligen, nu kommer några renar till ...
... men de börjar småspringa åt ett annat håll när vi närmar oss.
Tur att jag har mitt stora objektiv på så jag iallafall kommer lite närmare.
Se så vacker natur och vilka härliga varma höstfärger.
De här skyltarna fanns lite här och där, tror att de visade var lederna gick.
Här syns de röda vackra ripbären i förgrunden, sten från malmbrytningen, fjällbjörkar, gräs och längst bort i fjärran syns de något molnklädda fjällen.
Till och med lite snö ligger kvar på fjällen.
Aha, jag anar en ren bakom kullen :)
Det här fina gamla huset fanns där vi tog rast. Här kan man gå in om man behöver skydd mot snö eller regn ...
... men vi hade toppenfint väder under hela turen.
Visst är det vackert.
Här bär det av över smala spångar. De låg på en del ställen där det var mycket vatten.
Spångarna låg inte överallt och jag hade förstås oturen att trampa ner i ett hål i mossen. Jag sjönk ner en bra bit innan jag lyckades häva mig upp igen med hjälp av mina gåstavar. Konstigt nog så nådde jag aldrig botten. Undrar lite hur djupt hålet egentligen var?
Här fick jag iallafall ett bra tips. När kängorna är blöta så fyll upp med torkade gula ärtor. Det gjorde jag och nästa dag var min känga torr igen och redo för nästa fjälltur. Kommer nog ett inlägg till från den turen, så småningom.
Dimman rullar in
I går kväll började dimman sakta smyga sig fram över åker och äng.
Då tog jag en sväng med hundarna för att titta lite närmare dimman och för att hundarna skulle ...
... få komma ut förstås :)
Sen tänkte jag att det kanske var en fin solnedgång med lite dimma nere vid sjön, så jag tog cykeln och cyklade dit.
Och visst var det en vacker solnedgång men det tog inte lång stund förrän det vackra ...
... började täckas av den täta dimman som kom rullande fram.
Från första bilden där solnedgången syns helt klart ....
... till den näst sista bilden ...
... tog det mindre än 5 minuter.
Och sen var det ju ...
... inte så mycket att se längre. Allt gick plötsligt i olika nyanser av grått och alla varma färger var borta.
Till slut såg jag i sort sett bara dimman så då for jag hem. Hem till en kopp varmt te och en värmade brasa :)
Just nu när jag skriver detta ser jag åter igen en underbar solnedgång utanför mitt fönster. Himlen är alldeles orangeröd varvad med gråblå strimmor av moln. Så vackert :) Ännu en höstdag till ända.
Vy från vår veranda
Lavskrikan - Norrbottens landskapsdjur
För några veckor sedan var jag i Tännäs, Funnäsdalen. Förutom trevliga vänner och underbar natur så träffade jag också ett gäng trevliga fåglar som jag aldrig sett förut. De här fåglarna finns mest norröver så det är väl därför.
Lavskrikan är, läser jag på Wikipedia, en av de minsta kråkfåglarna (tillhör familjen kråkfåglar) och trivs bäst i gammal lavklädd barrskog. Längden är mellan 26 till 29 cm och vingspannet ca 40-46 cm. För mig var det en ganska stor fågel om jag jämför med sparvar o finkar :)
Den här var riktigt stor.
Från och med juli till snön faller samlar Lavskrikan, som är allätare, mat som den placerar på olika ställen. Detta fick jag se då vi lade ut ost och köttrester på ett fat. Fåglarna kom ganska omgående och började ta så mycket de kunde bära ...
... och sen flög de och gömde maten både högt...
... och lågt bland trädstammar, granris och lingonris. Läser att en Lavskrika kan hålla reda på upp till 5000 olika förråd och ca 90 % äts upp av samma fågel som gömde maten. Detta kräver en enorm minneskapacitet. Fantastiskt, eller hur, jag skulle aldrig klara det :)
Se så fina färger den har.
Lavskrikan är nyfiken på människor och kommer ofta för att se om det kan finnas en matbit i närheten. Tror att man skulle kunna mata den ur handen om man tillbringade några dagar tillsammans, så orädd verkar den vara. Jag var var bara någon meter ifrån matningsfatet och de kom ändå flygandes för att äta, helt orädda. Riktigt kul var det, synd att de inte finns där vi bor.
Förr i tiden sågs Lavskrikan som en olycksfågel.
På tyska heter den till och med Unglückshäher.
Läste i en gammal bok om en farfar och hans barnbarn som var ute på jakt en kall vinter. De hade lyckats skjuta 4 älgar och de var så stolta, nöjda och glada där de gick på väg hem till sin lilla by med en massa mat.
Då kom plötsligt en lavskrika flygandes tvärs över vägen och farfadern blev jättearg. Barnbarnet så förundrat på medan farfadern började lossa älgarna för att kasta av dem från kärran. Barnbarnet undrade varför och fick till svar att olycksfågeln korsat deras väg och nu betydde älgarna otur så de var tvugna att lämna dem därhän. Barnbarnet försökte få farfadern att ta hem älgarna ändå, för så farligt kunde det väl ändå inte vara. Men se det gick inte. Vi får gå åt ett annat håll och jaga på nytt fick han till svar och så blev det.
Om man sköt man en lavskrika blev geväret obrukbart och man måste rensa det med sand innan man kunde använda det igen ;)
En annan man var på väg till sin käresta för att fria när en lavskrika korsade hans väg. Han stannade till och suckade. Nu var han tvungen att vända om hem igen då fågeln troligen skulle bringa otur med sig och kärestan skulle säga nej :)
På andra ställen kunde ändå fågeln bära lycka med sig och i dag är det väl bara enhelt vanlig fågel i allas ögon kan jag tro. För det är verkligen en jättetrevlig, fin och sällskaplig fågel. Hoppas så att få möta den igen ♥
Höst i växthuset och utanför
Några chiliblommor kämpar på och trotsar hösten ...
... men nu i dag tog jag in två av de tre chiliplantorna för säkerhets skull (det har ju redan varit frost) så får vi se om de gröna chilifrukterna vill ändra färg till rött.
Här är en liten babychilifrukt :)
När jag pysslade i växthuset i dag så kom en jättestor humla inflygandes. Syns inte här hur stor den var men den var säkert närmare 3 cm lång.
En stund senare kom en jättegeting också minst lika stor som humlan. Båda fick förstås hjälp ut när de inte kunde hitta ut själva :)
En gurkblomma kämpar också på men ....
... i dag tror jag att jag skördade den sista gurkan för i år. Lite underlig form har den där den ligger och vilar på chilikrukan.
I dag har jag rensat bland tomatplantorna också. Några har jag slängt ut efter att ha rensat dem från de tomater som satt kvar. Fick en känsla av att jag kände igen detta när jag stod där. Sen kom jag på att det var lite som att klä av en julgran. Ni vet när man letar runt bland grenarna för att se att man inte missat någon julkula. Så var det här med. De röda tomaterna var ju lätta att se men de gröna, de gömde sig lätt bland de gröngula bladen ;)
Några plantor fick dock stå kvar ett tag till.
Här är tomatskörden från de plantor jag kastade plus de tomatkvistar som ligger i korgstolen på en bild här ovan. De har jag hängt upp i köket upp och ner så får vi se om de blir röda. Måste ju prova lite :)
Lite senare när jag var på ängen med hundrarna så flög en ensam nässelfjäril omkring och åt näktar från några senblommande växter. Men snart är det nog dags för den att krypa in i något uthus, förråd eller liknande för att övervintra.
Fåglarna har jag börjat mata lite smått och de är faktiskt riktigt sugna nu, det märks :)
Den här nötveckan flög fram och tillbaka och hämtade solrosfrön med stor aptit.
På väg in hittade jag det här björklövet på trappan.
Tycker det liknar ett glatt ansikte med ögon näsa och mun, som ler åt mig i höstsolen :)
Solnedgång bakom höstmolnen
