GLAD PÅSK
Långfredag 2013
I dag ville bara Sheila följa med på långpromenad. Cassie ville åka bil med husse :)
Isen pressar sig mer och mer upp mot land.
Den här bilden är tagen den 2 februari i år. Cassie hittade en tennisboll fastfrusen i isen och den gick inte att få loss. Vi har varit tillbaka och försökt få loss den lite då och då men inte lyckats. I dag gick vi dit igen men nu kunde vi inte hitta bollen ...
... konstigt var har den tagit vägen kan någon annan ha tagit den?
Så småningom kom vi iallafall på att isen, som vi ju redan konstaterat, sakta skjuts uppåt land under vintern så då slutade vi att leta lågt och koncentrerade oss på högt istället, med lyckat resultat. Bollen var fastfrusen högst uppe på iskanten på ett isflak som skjutits lodrätt upp på land (syns ovanför Sheila). Jag lyckades sträcka mig efter den och sen blev det leka av en stund. Och sen när det var dags att gå hemåt så bar Sheila bollen ända hem.
Men först beundrade vi naturen. Isen är så vacker men jag vågade inte gå där jag vet att det är djupt, tyckte att det knakade och brakade lite för mycket i isen idag.
Här speglar sig isenblocken så fint i smältvattnet. Tyvärr hade jag inte min kamera med mig utan alla bilderna är tagna med mobilkameran, men det blir hyfsade bilder ändå tycker jag :)
Nästan som i Arktis :)
En smal isficka.
Här är, vid den vackra utsikten, är jag på väg nerför ett högt berg, ville komma ner till isen den här vägen istället för att gå runt på osäker is. Det var jättebrant så Sheila fick vänta här uppe.
Nu är jag nere ...
...och här är jag på väg upp igen. Sheila och bollen väntar troget uppe på berget :) Väl uppe igen så började vi traska hemåt.
På hemvägen hittade vi den här fina barkbiten :) ♥
Sheila
Sheila har lånat min t-shirt för att hon inte ska kunna klia o riva upp sina sår ;)
Små söta lamm ...
Ja efter att fasanen hade väckt oss så gick vi en tidig morgonpromenad ner till Mälaren. Där hade en stor spricka bildats i vårisen ...
... och den var riktigt djup. Men det var ingen fara för svag is kunde vi konstatera.
Så vi gick vidare ...
Solen lyste upp vår väg och värmde oss lite grand trots att det var tidigt på morgonen
Så kom vi äntligen fram till fåren och i år har de fått lamm, flera stycken :) Jag satte hundarna en bit bort sen gick jag fram till fårhuset där fåren och lammen vistades.
Det här svarta fåret kom emot mig som för att kolla upp om jag var ok eller inte.
Sen kom den här charmiga damen. Visst har hon en fin teckning, lite ovanlig tror jag, fast jag inte kan något om får.
Hon kollade in mig ordentligt :)
Sen var jag godkänd och både får och lamm kom i långa rader :)
Den här är nog inte så gammal ...
Inte den här heller ...
Det var så roligt när de små lammen kom fram ...
... för de verkade likna mina fingrar vid spenar. De började snutta och nagga lite, jag kunde känna deras små tänder men det gjorde inte ont :)
Titta vilka supersöta små lamm, undra hur gamla de är, kan de vara syskon tro? Båda har ju ett öra ner och det andra upp :) Men kanske beror det på märkningen att det ena örat hänger ner? Jag har ingen aning och vad spelar det för roll, de är ju hur söta som helst. ♥ Måste dit och hälsa på snart igen :)
Äntligen har Steglitsen hittat hem till oss
Steglitsen finns i nästan hela Europa.
Några stannar i Sverige medan andra flyttar till väst- och sydeuropa över vintern.
Steglitsen lever mest av frön och tycker speciellt om tistel och kardborrefrön :)
Läser på Wikipedia att det inom EU är förbjudet att fånga eller inneha vilda fåglar men nere i Grekland och på Malta fängas ändå Steglitshanar och sätts i bur. Men den här är fri ...
Några veckor senare...
De kommer på besök nästan varje dag :)
Kul :)
Spår i snön
Vilsvinspår!
Mer vildsvinsspår.
Rådjursspår
... och vildsvinsspår igen och till sist men inte minst ....
Cassiespår :)
Kattspår.
Fasanspår ...
... och pår från en liten ekorre :)
Vem är det som smyger utanför fönstret?
Det undrade våra hundar i morse vid 06.30-tiden. Vi tittade ut och såg då den här tjusiga fasantuppen.
Fotona är tagna genom fönstret så skärpan är väl inte på topp men ...
... nu har jag äntligen en fasantupp i min fågelsamling här på bloggen, kul :)
En rikigt stilig och färggrann herre är det, vi får se om han kommer på besök igen :)
... Nu är det ca 3 veckor senare. Fasantuppen kommer nästan dagligen för att äta av solrosfröna som småfåglarna sprätter ner från fågelbordet i sin iver att få i sig maten kvickt. Men än har vi inte sett att han har raggat upp någon höna :) Min kompis på jobbet har en fasantupp hos sig och han har 5 hönor :)
Minnen från Cassie's valpkull 2009 ♥
Titta vilken fin bild jag fick av Niclas. Tror att bilden är tagen den 21 maj och i sä fall är Sheila bara 22 dagar gammal. Ögonen är blå och öronen har öppnats. ♥ Cassie ser ut att undra över vad det är för en lite krabat som hon har fött till världen :)
En promenad med hundarna som fick oväntat slut
Varning för lite blodiga bilder ...
Det var så skönt i solen i söndags ...
... och vi tog en promenad på isen och lekte lite med hundarna.
- Var är godiset?
... här, mums mums mums ...
Både hundar och husse och matte mös ...
... vilket underbart väder, snart är det vår :)
Då, utan minsta förvarning prasslade det till i skogen vid strandkanten och båda hundarna for iväg, det visade sig vara vildsvin i farten. Minst en hona med ett gäng små söta griskultingar. På bilden syns en av kultingarna och som ni ser så smälter den bra in i naturens egna färger.
Sheila-bus drog i väg med husse tätt i hälarna men Cassie var duktig, hon lyssnade på husse o matte och stannade.
Men först var hon fram till den här lilla kultingen som sprang åt motsatt håll från de andra. Hon nosade lite snabbt på den och kom sen tillbaka till mig. Griskultingen passade då på att gömma sig och sen låg den kvar mellan stenar och grenar i solen och rörde sig inte ur fläcken. Cassie o jag fick lov att lämna den, det kändes lite sorgligt, för att leta efter Sheila.
Jag hoppades att husse skulle få stopp på Sheila men han ringde till mig och berättade hon försvann iväg över stock och sten efter suggan mot ett ställe där de brukar utfodra grisarna. Nu började jag bli riktigt orolig. Så jag gav mig iväg för att leta längs vägen där hon hade försvunnit. Och efter mycket busvisslande och ropande dök hon till slut upp vid ett backkrön. Först trodde jag att den var en annan hund men ingen husse eller matte dök upp så då satte jag mig på huk och öppnade armarna mot henne och då ökade hon takten lite och var snart framme hos mig. Det är en fantastisk känsla när man ser sin hund komma tillbaka efter en rymmning, har du varit med om det så vet du vad jag menar. Jag hann tänka många inte allt för roliga tankar på de 45 minuter som hon var borta.
Det blev dock ingen jättekram som hon fick för hon var aldeles blodig och hon luktade som en hel flock vildsvin (typ som salmiak, jättekonstigt) men hon stod upp och hon kunde gå, så vi gick till bilen och sen for vi hem och började kolla upp henne. Och här är en bild som visar lite hur hon såg ut.
Några sår såg ut att behövas sys så det blev att fara in till akuten på Ultuna.
Här har vi kommit in i undersökningsrummet och Sheila ligger och slickar sina sår.
Nu har hon blivit sövd och ...
... här har hon just blivit uppkollad av veterinären. Hon blev sydd med ett korsstygn i underläppen fick en dränageslang i vänsterbenet. Alla de lite större såren, fick vi veta, måste hållas öppna för infektionsrisken. De ska läka innifrån och ut. Hon sover fortfarande på den här bilden men ska snart få uppvakningssprutan.
Och här håller en något groggy Sheila på att vakna till. Åtta timmar tillbringade vi på akuten, det hade vi inte räknat med när vi började vår härliga promenad. Pust.
Innan vi åkte hem fick vi lära oss hur vi skulle skölja ur såren med koksaltlösning för att hålla dem rena. Man sprutar in vätskan i ett sårhål och så kommer det ut i ett annat. Trodde aldrig att vi skulle fixa detta. Men man blir härdad. Sheila gillar det inte men är ändå en riktigt duktig patient.
Ja, just nu ser våra hundar ut så här, Sheila är riktigt snygg i husses t-shirt och Cassie har numera en tass med tre tår. Ska berätta om det en annan gång.
Vad hände då med den lilla griskultingen som vi lämnade kvar vid strandkanten? Det funderade jag på dagen efter, så jag gick tillbaka för att se om den var kvar. Väl framme kände jag att jag ångrade mig när jag plötsligt befann mig öga mot öga med suggan från i går. Hon hade kommit tillbaka efter ungen som jag trodde att hon skulle göra. Men jag hade ju inte räknat med att möta henne här igen. De kan ju anfalla om de känner sig trängda. Men hon rörde sig sakta åt motsatt håll och jag vände snabbt hemåt och drog med mig Cassie, som skällde för allt hon var värd.
När vi kommit en bit och ingen sugga förföljde oss så saktade vi ner och jag kände mig ändå riktigt nöjd, för jag tror att den lilla kultingen blev hämtad och omhändertagen av sin mamma. Tycker att det är jobbigt med alla vildsvin men griskultingarna är ju ändå små ungar som behöver sina mammor. ♥
Storebror och lillasyster och lite om misteln
I dag var storebror Rocky och lillasyster Sheila tillsammans med sina mattar på promenad i en mysig skog i Bro.
Och det är faktiskt samma skog som jag var i när deras föräldrar Åke och Cassie blev kära och blev med valpar 2009 :) Så lite minnen dyker upp när vi vandrar där, men den historien tar vi en annan gång. Nu får ni se en bild på ett fint träd istället ;)
På vägen dit körde vi nämligen in i ett område där träden bar på en massa mistlar. Det var så fint. Det här trädet på bilden hade nog flest och jag var bara tvungen att stanna bilen och ta en bild. Har ni sett så många mistlar på en träd förut?
Fakta från Wikipedia mm.
Misteln är Västmanlands landskapsblomma. Den är Sveriges enda trädlevande halvparasit och växer ofta högt uppe i trädkronorna på lövträd. Misteln är sällsynt i Norden men i Sverige finns en art, Viscum album L (Europeisk mistel), som bland annat växer på Mälaröarna. Det är förbjudet att plocka misteln men bären får man plocka.
Misteln växer som en rundad buske och syns mest när träden har tappat sina blad. Den har vintergröna blad och vita till grönvita transparanta bär med platta frön inuti. Köttet i bäret är klibbigt och när fåglar har ätit upp det och strykit av fröet mot barken så fastnar fröet lätt på värdträdet. Där rotar det sig genom att borra in sina rötter i fåror i barken och snart börjar en ny mistel växa fram.
Misteln anses vara mycket giftig. I den nordiska mytologin berättas om hur Asaguden Balder dödades av en pil gjord av mistel, sedan allt annant levande avkräfts ett löfte om att inte skada honom. Misteln har även använts till medicin och på julen är ju seden den att misteln ska hängas upp och sedan om två personer hamnar därunder så ska de kyssa varann.
En onsdagspromenad i mars månad
Ett vackert päronträd
Mälaren is still cold and icy
Ett något dragit hus :)
Ett vackert päronträd till
Nya vackra mälarvyer, har inte gått här förut
På vägen hem går vi förbi de här nyfällda träden ...
... o det doftar så gott :)
