susannmaria

Jag hade just vaknat och släppt ut hundarna på baksidan när jag i ögonvrån såg något som rörde sig i växthuset. Jag tittade dit och såg minst två små talgoxar som förtvivlat flög om varandra och krockade med glas- och takväggar. Hur hade de kommit in i växthuset??? Har något fönster gått sönder???

 

Jag tog snabbt på mig mina stövlar, gick ut och fick strax upp dörrarna. Jag räknade till tre instängda små talgoxar och visade dem att nu kunde de flyga ut. Men de stackars fåglarna förstod inte att frihetens dörrar just öppnat sig för dem. De fortsatte och flyga fram och tillbaka och törnade hela tiden in i fönster och tak.

 

Jag och hundarna provade att gå en bit bort för att inte skrämma dem men det fungerade inte. Så då gick jag in och ställde mig på långsidan mittemot den öppna dörren och ganska snabbt flög en av fåglarna ut och upp emot den grå himlen. Nästa fågel krockade några gånger till men hittade sen ut den också ut.

 

Men det var ju tre fåglar, var tog den tredje vägen? Jag tittade mig omkring och tänkte att den flög väl ut utan att jag märkte det. Men så vände jag mig om och upptäckte den lilla stackaren, den låg i sanden på marken och höll sig fast med klorna i en liten pinne, den ena vingen låg helt utvikt.

 

Jag närmade mig sakta och tog försiktigt upp fågeln i mina händer. Jag höll om kroppen och försökte ge den av min värme, det lilla huvudet tittade sött fram mellan mina fingrar. Näbben var vidöppen men ögonen såg pigga ut och jag kände hur det lilla fågelhjärtat pickade snabbt mot min hand.

 

Cassie och Sheila ville också vara med och de fick nosa lite försiktigt på fågeln men sen höll jag undan den lilla stackaren, den behövde ju inte bli mer rädd än den redan var.

 

Jag kände att talgoxen började röra sig lite i mina händer så jag gick bort mot vår stora ek och tänkte att jag skulle försöka sätta den på en gren, ganska högt upp förstås så inte hundarna kunde komma åt den, om den nu orkade och ville förstås. Jag öppnade mina händer och den satt kvar. Den såg ganska ok ut också, tyckte jag. Så jag ställde mig på tå och sträckte upp min arm mot grenen och lät handen med fågeln vila mot grenen. Fågeln tvekade en stund så jag rörde lite på fingrarna och då tog den ett litet kliv upp på grenen och jag andades ut. Den satt stilla och tittade på mig och hundarna. Sen tyckte Sheila att det var sååå spännande, hon kunde inte hålla sig längre så hon hoppade upp mot stammen på eken för att komma åt vår lilla sjukling. Men då, för att vara på den säkra sidan, flög den lilla fågel snabbt upp till en gren lite högre upp :) Och då konstaterade jag med ett leende att den här fågeln kommer att klara sig bra. Mission accomplished! :):):)

 

Åter i växthuset letade jag efter någon öppning som fåglarna kunde ha kommit in genom. Men inget var trasigt i taket och inga hål vid eller i fönstrena, min blick sökte sig uppifrån taket och nedåt, och då såg jag hålet eller rättare sagt hålen. Och det var ju helt självklara hål, hål som skulle vara där i muren, hål för ventilerna :) 

 

Så nu ska jag ut och sätta dit ventiler (lite provisoriskt) så att inte fler fåglar förirrar sig in i växthuset i vinter.