Huset på höjden
När jag fotade den här bilden dök en gammal visa upp i huvudet :) Jag kanske var ca 12 år och gillade hästar, som de flesta tjejer :) Ibland var jag hemma hos en kompis som hade egna hästar och hon lärde mig den här sången som vi sen sjung tillsammans. Den är riktigt fin :)
Huset på höjden låg öde och tyst
å drömde om tider som var
då lyckan hade sin boning där
tänk i väggarna satt ännu skratten kvar
där satt skratten kvar
Huset på höjden var vackert än gång
men nu var förfallet på väg
och ogräs växte runt husets knut
och det tänkte för sig själv är sagan slut
är min saga slut
Men en dag på vägen kom
ett förälskat par
som stanna när dom huset såg
som så öde och tyst på höjden låg
så öde och tyst det låg
Huset på höjde det måste vi ha
sa flickan förtjust till sin vän
om bara vi två får tat om hand
ska det stackars lilla huset le igen
det ska le igen.
Huset på höjden det plåstrades om
en tålig och lugn patiient
visst tog det tid, de fick slita hårt
men en dag så hade underverket hänt
tänk det hade hänt
Samma stund som han sin brud
över tröskeln bar
då log vårt hus som mot en vän
nu flyttade lyckan in igen
ja lyckan var där igen
ja lyckan var där igen
Visan finns att lyssna på, på länken här nedan.
Nu kom jag på en till låt som vi brukade sjunga :) Men innan jag publiserar den behöver jag en hästbild, så det får väl bli en nostalgitripp till någon dag :)
Kommentarer
Trackback
